Jag tillhör de som tycker att skilsmässor oftast är en sund handling även om det kan kännas svårt, jag har själv gått igenom flera skilsmässor eller separationer. Numer är det sällan man lever tillsammans hela livet med den första partnern man träffar.

I mina föräldrar värld skulle man hålla fast vid den man en gång gifte sig med tills döden skilde dem åt, även om äktenskapet var kärlekslöst, ständiga bråk och gnat och tjat.

I Sverige är skilsmässostatistiken hög, i andra länder som Italien Malta England med flera är skilsmässor ovanligare. Det beror knappast på att man har det bättre tillsammans utan snarast på att det är svårare krångligare och dyrare att skiljas vilket betyder att ett par tvingas leva tillsammans mot sin vilja eller så separerar man utan att skiljas.

Mina gamla grannar som kom från ett latinamerikanskt land levde tillsammans trots att den ena parten var gift med en annan person i hemlandet. Hen ville inte gå med på skilsmässa. Otroligt!

Jag får ofta mothugg när jag påtalar mina åsikter om att det är sunt att skiljas, oftast från män förstås undantaget mor min. Jag menar på att tycker man olika, har man problem i äktenskapet som inte går att lösa eller har man en man som misshandlar en psykiskt eller fysiskt då ska man skiljas. Att man bör hålla ihop för barnens skull tycker jag är rent nonsens, barn tar inte skada av separationen i sig utan mer av omständigheterna rut den. Barn behöver lugn och ro för att utvecklas.

Tyvärr är vi inte så utan fördomar som vi tror, det är ofta det poängteras (oftast om kvinnan) att hon som varit gift tre gånger. So what! Förmodligen är hon mer clever än andra so stannar i ett kärlekslöst äktenskap med en gnällig man vars enda glädje är stryktipset och meka med bilen.